[ Startside ] [ Op ] [ Terrorismebegrebet til diskussion ] [ USA's krig mod terror i et historisk perspektiv ] [ Holocaust i den historiske og kollektive erindring ] [ Om at undervise i Holocaust ] [ Livslinjer ] [ On-Line med forfædrene ] [ Historielærerforeningen udsat for Luhman ] [ Historie i Sverige ] [ Historie i Norge ] [ NOTER søger boganmeldere ] [ Noter - arkiv ] [ Anmeldelser ]

Sverige

Det är mycket populärt med historia i Sverige i radio, tv, tidningar och böcker – aldrig har det varit en så stort utbud av historia. Flera författare med historia som specialitet är storsäljare: Jan Guillou, Herman Lindqvist, Dick Harrison, Peter Englund … Men det paradoxala är att historieämnet i den svenska skolan tillhör förlorarna: historia har marginaliserats när timantalet blivit reducerat under de senaste decennierna. Kanske litar skolpolitikerna på att Herman Lindqvist & C:o utan kostnad för samhället tar hand om historien när väl eleverna lämnat skolan?  

I den här artikeln vill jag ge en personlig bild av historieundervisningen vid gymnasieskolan i Sverige. Men först något om grundskolan: I grundskolans årskurser 4 – 9 läses ofta historia tillsammans med de andra samhällsorienterande ämnena religion, geografi och samhällskunskap [samfundsfag]. I de högre årskurserna av grundskolan (6-9) läser eleverna historia ungefär en lektion i veckan. Men variationer förekommer och en del har mer historia på andra ämnens bekostnad. Eller tvärtom …

Gymnasieskolans historieundervisning

Nästan 100 % av 16-åringarna i Sverige börjar i något av gymnasieskolans program. Historia är obligatoriskt ämne endast i 3 av de 17 nationella programmen. Dessa tre program har ungefär hälften av alla gymnasieelever: Samhällsvetenskapsprogrammet (SP), Naturvetenskapsprogrammet (NV) och Estetiska programmet (EP). Alla elever läser där Historia A som utgör 100 gymnasiepoäng, vilket blir cirka 3-4 lektioner i veckan under ett läsår, ungefär 85-90 lektioner à 60 minuter. Ungefär hälften av gymnasieeleverna har alltså ingen historia alls – däremot är samhällskunskap ett så kallat kärnämne (100 poäng) vilket innebär att det är obligatoriskt för alla elever.

Dessutom är Historia B (också 100 poäng) obligatorisk kurs för en mindre del av de Historia-A-läsande eleverna: kanske läser 1/3 av dem Historia B. Det finns också en Historia C (också 100 poäng), men det är relativt få elever som läser den kursen.

Nuet

Vad läser man då i Historia A-kursen? Vad säger kursplanen (curriculum)? Sanningen att säga så ger den inte många råd eller föreskrifter vad som ska läsas. För en generation sedan fanns huvudmoment (medeltiden, renässansen, upplysningen etc etc) som skulle studeras, men allt sådant stoffinnehåll är borta sedan länge. Det betyder i klartext att man kan göra det man vill. Karl XII-läraren, han (ofta var det nämligen en han!) som ägnade tre månader enbart åt Karl XII:s tågande hit och dit, kan alltså komma tillbaka, utan att bryta mot kursplanen. Eller om en historielärare vill ägna sig åt genushistoria så kan hon (ofta är det en hon) göra det nästan hela kursen.

Det enda tvingande enligt kursplanen är urbefolkningen, samerna, som inte får glömmas bort i undervisningen. Dessutom har vår statsminister Göran Persson sagt att undervisningen om Förintelsen (Holocaust) inte är förhandlingsbar. Å andra sidan har de svenska historielärarna sedan decennier ägnat mycket tid åt Förintelsen, och numera också åt andra folkmord under 1900-talet, inte minst Stalintidens Sovjetunionen som tidigare bedömdes relativt positivt (”Visserligen var Sovjetunionen en diktatur, men ….”). Nu lyfts Stalin fram som den folkmördare han var.

Konsekvenserna av detta blir att universitetens och högskolornas studenter, de som börjar läsa historia, har mycket olika förkunskaper: En del studenter har aldrig hört talas om amerikanska inbördeskriget eller Bismarck eller 30-åriga kriget … Däremot minns de en del av den lokalhistoria de läste, eller medeltidens kvinnor, eller amerikanska kulturer före Columbus eller kanske sumerernas historia  … Nog tycker jag att Skolverket och utbildningsdepartementet är väl defaitistiska när de inte tar chansen att styra undervisningens innehåll genom att ge några exempel på tvingande stoffinnehåll i undervisningen.

Jag undervisar nu i en etta på gymnasiet med totalt 80 timmars lektioner på A-kursen. För att få någorlunda tid med 1900-talshistorien, som eleverna och jag bestämt att vi ska prioritera, måste vi köra igenom den äldre historien snabbt: franska revolutionen (2 lektioner), 1800-talsnationalismen (3-4 lektioner), imperialismen (2-4 lektioner), Sveriges utveckling under 1800-talet (2-4 lektioner). Det låter jobbigt, men finns det då inga glädjeämnen? Jodå, någon gång då och då kan eleverna hämta andan och stanna upp vid någon händelse eller någon historisk person … för att sedan ta några rejäla älgakliv framåt i historien till nästa andhämtnings- och fördjupningsställe. Det här är den grå vardagen i svensk historieundervisning.

När jag skriver detta funderar jag över vad mina elever lär sig om dansk historia? Inte mycket: Stockholms blodbad, något om Danmark under andra världskriget, Sveriges erövring av de danska provinserna på 1600-talet  (sedd ur ett svenskt perspektiv: ”Vad hade danskarna i Skåne och Halland att göra?” är en inte ovanlig fråga från elever i Mellansverige.) Således inte mycket om Knud den Store eller kung Kristian vid höjen mast! Men som en liten tröst: eleverna i Skåne och i övriga forna danskprovinser läser troligen mer dansk historia.

Kursplanen för Historia B (eller C) ger inte heller några föreskrifter om stoffinnehållet. Källkritik är honnörsordet, men hur man sedan gör i klassrummet är upp till varje lärare och klass.  Den klass som jag undervisar nu i Historia B har valt olika teman: medicinhistoria, rättshistoria samt rasismens och nazismens idéer. På det här viset får man fördjupning av historien samt repetition och eleverna får ta del av olika slags källmaterial som historiker arbetar med. Dessutom kommer eleverna att göra ett litet lokalhistoriskt forskningsprojekt om 1800-talets Arboga med hjälp av kyrkoböcker, protokoll och lokaltidningen.

Läroböckerna och historien

I drygt 20 år har jag skrivit läroböcker i historia och samhällskunskap. När jag började satte jag kursplanen på väggen bakom skrivmaskinen: man fick ju inte missa något huvudmoment i boken! Idag är det meningslöst att sätta upp kursplanen vid dataskärmen eftersom kursplanen inte ger någon innehållsspecifikation.

Vad är det då som styr läroböckerna? Svaret blir begreppen tradition och förnyelse. Mycket av det traditionella stoffet måste med, och ändå ska böckerna komma med något nytt. Det som får stryka på foten blir i allmänhet politisk historia (inrikespolitik, fältslag, freder, krig, kungar), medan socialhistoria, teknikhistoria och miljöhistoria hör till det som prioriterats. Och naturligtvis kvinnohistoria. Idag är det en omöjlighet att ägna de svenska soldaternas härjningar i Tyskland under 30-åriga kriget en halv sida utan att skriva minst lika många rader om hur kvinnorna bidrog till att klara det svenska civilsamhället under kriget. Att kvinnorna kommit med på ett helt annat sätt än tidigare beror nog både på att kvinnoforskningen gått framåt under senare decennier, men också att läromedelsförfattarna har fått upp/tvingats få upp ögonen för kvinnornas insatser och betydelse.

Även 1900-talets historia är idag uppgraderad och känns mer väsentlig än det var för låt säga 20 år sedan. Om detta beror på att vi idag har lagt 1900-talet till handlingarna och kan sammanfatta århundradet, eller om det är andra faktorer, må vara osagt. Och 1900-talets historia får inte bara bli två världskrig, kalla kriget, koloniernas frigörelse och Sveriges politiska historia. Nej, idag känns det mer naturligt att också lyfta fram kvinnornas och ungdomens frigörelse i stora delar av världen, den tekniska utvecklingen på gott och ont (men James Watt och Spinning Jenny får fortfarande mer utrymme i historieböckerna än Bill Gates och IT-revolutionen! Ibland är traditionen mycket stark …).

Undervisningen i 1900-talshistorien ger goda möjligheter att belysa två aspekter som motiverar historieämnet:

Värnandet om kulturarvet är den tredje aspekten som motiverar historieämnet. Det är nog förmodligen den som mest prioriteras bort när elever och lärare planerar kurserna med de få timmar som står till buds. För vem orkar sig bry sig om Lützendimma, Carl Larssons röda stugor och Bellmans Stockholm när det är så mycket annat som måste läsas?

Som lärare och läroboksförfattare vill jag ge eleverna en bra lärobok som hjälper dem att få viktiga kunskaper som eleverna har nytta av i livet. Men språket och innehållet får inte bli trendigt populistiska. Och naturligtvis vill man som läroboksförfattare vara lyhörd för nya perspektiv och på så vis få med den aktuella historieforskningen. 

IT och historieundervisningen

Sverige är vid sidan av övriga nordiska länder det mest datortäta i världen. Staten har satsat miljardbelopp på ett projekt, IT i skolan (ITiS) där alla deltagande lärare har fått en personlig dator. Resultatet är att i stort sett alla gymnasieskolans elever har tillgång till dator i skolan – i grundskolan i något mindre utsträckning. Hand i hand med denna satsning att arbeta med Internet som informationskälla går det pedagogiska budskapet land och rike runt att katederundervisning är något som hörde den medeltida katedralskolan till och att eleverna nu ska söka information utifrån sina egna erfarenheter. Läraren riskerar att reduceras till en handledare som mestadels ska finnas till hands när eleverna frågar. Läroböckerna förtigs, eller behandlas som något som katten släpat in … läroböcker hör ju ihop med katederundervisning, förmedlingspedagogik och mörk medeltid!

Visst är IT och datorer bra – det finns ju enorma historiska sajter på Internet. Och mailen gör ju att det är så mycket lättare att kommunicera, t.ex. med skolor och elever i andra länder. Men också mycket skräp. När elever på lägre stadier ”forskar” använder de gärna Internet och begränsar sökningen till svenska sajter. Om de då letar efter, låt säga, Christopher Columbus finns ett antal sajter, varav de allra flesta är skrivna av svenska grundskoleelever: dessa har då skrivit av (eller i bästa fall skrivit om) sin lärobok eller ett lexikon. Den här metoden är inte helt ovanlig även för gymnasieelever!

Framtiden

I början av januari i år lade Gymnasiekommittén fram ett förslag till den nya gymnasieskolan, med start ungefär 2006. Det glädjande är att historia där föreslås bli kärnämne för alla gymnasieelever. Men historiekursen föreslås få endast 50 poäng, det vill säga 40-50 timmars undervisning, vilket ju på intet sätt skapar möjligheter att ge något längre eller djupare perspektiv på historien. Som lärare är det tråkigt att ha 50-poängskurser – man tvingas undervisa i många klasser för att fylla tjänsten. Och många skriftliga prov blir det för att man ska kunna ge rättvisa betyg – man hinner knappt lära sig namnen på eleverna förrän det är dags att sätta betyg!

 I Historielärarnas Förening har vi kavlat upp ärmarna för att försöka utöka den obligatoriska kursen till en 100-poängskurs. Dessutom ska vi kämpa för att de teoretiska gymnasieprogrammen, de som idag läser minst Historia A, även i den framtida gymnasieskolan får behålla den nuvarande historiekursen. Herman Lindqvist i all ära, men vi historielärare är faktiskt bäst på att undervisa i historia! 

af Hans Almgren

Sidst ændret den 16-03-03 af Torben Jakobsen